PSA/Prostatacancer

Individbaserad prostatacancertestning

Rekommendationer

Symtomfria män som önskar en prostatakontroll bör erbjudas skriftlig information om möjliga för- och nackdelar med PSA-testning. Symtomfria män som inte tagit del av innehållet i Socialstyrelsens eller Regionala cancercentrums informationsskrift bör inte PSA-testas.

Symtomfria män med kortare förväntad kvarvarande livstid än 15 år bör avrådas från PSA-testning (den genomsnittliga kvarvarande livstiden för svenska 75-åriga män är 12 år).

Symtomfria män med längre förväntad kvarvarande livstid än 15 år som efter information enligt ovan önskar testning för prostatacancer, bör erbjudas regelbundna PSA-prov, med eller utan prostatapalpation. Vid PSA-värde över nedanstående gränser och vid palperad förhårdnad i prostatakörteln (oberoende av PSA-värdet) bör mannen remitteras till urolog enligt standardiserat vårdförlopp:
- Män < 70 år: PSA ≥ 3 µg/l
- Män 70–80 år: PSA ≥ 5 µg/l
- Män > 80 år: PSA ≥ 7 µg/l
Män som tar 5-alfareduktashämmare bör remitteras vid PSA-värde över halva det ovan angivna värdet.

Lämpliga testintervall för män med PSA-värde under åtgärdsgränsen, som inte uppfyller kriterierna för den ärftliga riskgruppen (se avsnitt 6.4), men som själva önskar fortsatt testning:

• PSA < 1 µg/l för män under omkring 65 år: 6 år.
• PSA < 1 µg/l för män över omkring 65 år: Ingen ytterligare testning.
• PSA 1–2,9 µg/l: 2 år upp till omkring 75 års ålder, därefter ingen testning.
• Vid ökning > 1 µg/l sedan föregående prov bör nytt test tas redan efter 1 år.
• Personer med prostatakörtel och lågt p-testosteron (< 8 mmol/l) bör testas med 2 års intervall (män utan känd, obehandlad hypogonadism kan förutsättas vara ha normalt testosteronvärde).

Män som själva tar initiativ till prostatacancertestning

Män som själva efterfrågar en prostatakontroll eller ett PSA-prov bör få ta del av Socialstyrelsens broschyr om PSA-prov, se bilaga, och bör därefter handläggas enligt nedan (män som inte tagit del av denna information bör inte PSA-testas, om de inte har symtom eller undersökningsfynd som talar för prostatacancer):

• Män med förväntad kvarvarande livstid under 15 år bör avrådas från PSA-testning. Det är osannolikt att de har en på sikt livshotande prostatacancer som samtidigt är botbar. Det finns en stor risk för att PSA-testning kan leda till diagnos och behandling av betydelselös prostatacancer. Dessa män bör erbjudas prostatapalpation. Notera att män med symtom som skulle kunna bero på prostatacancer alltid ska rekommenderas prostatapalpation och eventuellt ett PSA-prov, se avsnitt 7.1 Indikationer för prostatapalpation och PSA-prov.
• Män under 50 år bör upplysas om att risken för prostatacancer är mycket liten och att PSA-testning därför inte är motiverad, med undantag för män med en bror eller far diagnostiserad före 55 års ålder.
• För män över 40 år som uppfyller kriterierna för den ärftliga högriskgruppen.
• Övriga män över 50 år med mer än 15 års förväntad kvarvarande livstid bör erbjudas PSA-testning, eventuellt kompletterad med prostatapalpation, om de önskar detta efter informationen om tänkbara fördelar och nackdelar med testningen. I de regioner som har organiserat prostatacancertestningen bör dessa män hänvisas till testprogrammet.

Bedömningen av en mans förväntade kvarvarande livstid kan vägledas av Statistiska centralbyråns beräkningar. Av dessa framgår t.ex. att den genomsnittliga kvarvarande livstiden för svenska 70-åriga män är 15 år, för 75-åriga 12 år och för 80-åriga 8 år. Dessa genomsnitt omfattar såväl mycket sjukliga som mycket friska män. Sjukliga män och män med starka riskfaktorer för tidig död (t.ex. rökning, ärftlighet) har kortare förväntad kvarvarande livstid än genomsnittet, medan helt friska män utan riskfaktorer har en längre.

Flera studier har visat att män med mycket låga PSA-värden har en ytterst liten risk att drabbas av allvarlig prostatacancer ett par decennier fram i tiden (Carlsson, Assel, et al., 2014; Lilja et al., 2011; Orsted et al., 2013; Preston et al., 2016; Randazzo et al., 2015; Vickers et al., 2010; Vickers et al., 2013). Många män PSA-testas årligen, vilket är meningslöst vid låga värden.

Handläggning av ärftlig riskgrupp

Förekomsten av cancer i släkten (en ärftlig anamnes) bör efterfrågas hos män med prostatacancer och hos män med PSA-värde över 3 µg/l, eftersom män med prostatacancer i familjen har högre risk att ha en allvarlig prostatacancer än andra män med samma PSA-värde.
Definition av ärftlig riskgrupp:

• Män med 2 eller fler familjemedlemmar med prostatacancer: far eller bror med diagnos före 75 års ålder och ytterligare minst en förstagradssläkting till dessa.
• Män med mutation i BRCA2-genen.
• Män med mutationen G84E i genen HOXB13.

Män i familjer som uppfyller kriterierna för den ärftliga riskgruppen bör uppmanas att sprida informationen till andra män i släkten som uppfyller kriterierna.

Rekommenderad uppföljning av män i den ärftliga riskgruppen: PSA-testning från 40 års ålder tills kurativt syftande behandling inte längre skulle vara aktuell för prostatacancer.

Remiss till onkogenetisk mottagning bör erbjudas vid misstanke om ärftligt cancersyndrom:

• Om flera nära släktingar insjuknat i bröstcancer, äggstockscancer, prostatacancer eller
  bukspottkörtelcancer, bör ärftligt bröst-äggstockscancersyndrom misstänkas (BRCA1/2
  m.fl.), särskilt om de insjuknat i förhållandevis låg ålder. För remissindikation, se det
  nationella vårdprogrammet för bröstcancer, kapitel 10.